Njuren

Förväntningar - eller en resa till Tallin

Jag ligger i min soffa och dricker vatten och försöker att bestämma mig för hur personlig jag ska vara i detta inlägg. De sista veckorna har varit omtumlande, inspirerande och roliga. Efter Bryssel resan har jag nu varit i Tallin också, och har lite ågren. För njuren, pengar, skolan och för hur jag uppfattats av en flicka med torr humor och bra musiksmak.
Min läkare berättade tidigt att dialys och ökad trötthet snabbt skulle dämpa de eventuella kroppsliga behov av närhet jag sedan puberteten brottats med. (jag uttrycker det så försiktigt jag kan) Jag hade också ett litet uppehåll från denna arvsynd när dialysen började, och sedan rakt igenom min operation och dess rehabiliteringsperiod, dock inte enbart på grund av läkarens inrådan kanske… Man är mest glad att man glad att man är tillbaka, det andra kommer av sig själv det.
– Måste bara fråga om hon tappade guldet, sa den rödhåriga tjejen medan hon knappade ivrigt på sin telefon. För er som inte förstår är detta skulle man kunna säga munkår också, ett begrepp jag känner bara allt för väl. Och medan vi klev på bussen fortsatte hon fippla med sin telefon. Hennes vän hade inte tappat guldet…
Efter operationen blir man ful. Eller fet i alla fall. Man tappar sitt självförtroende lite grann, är man dessutom 27 har att chansen att hitta trevliga kvinnor inte blivit lättare. Lite håravfall och skakningar av medicinerna hjälper inte den blyga glasögonormen. Men så fort man tränat lite ska man tillbaka in i matchen. Bara anledning att stressa, det viktiga är hälsan.
Min redaktör satt bredvid mig på bussen. En rigid kvinna, åtminstone verkar hon så innan resan, som med hela handen pekade var alla skulle sitta och i samma rörelse fångade upp ett hårstrå som fallit från hennas stramt uppsatta hår. Hon satte sig bredvid mig, tog upp 1½-litersflaska och sa: - Ja, då bär det av, ska du ha en grogg?
Den första tiden efter operationen bryr man sig inte. Man är i princip glad att man inte har en slang uppkörd i pitten och slipper mintgröna mjukisdräkter. Det ändras snabbt.
När vi samlades i hytten på våning fem hade båten just lämnat hamn och vi hade hunnit både äta och köpa lite i tax free shoppen. Jag tittade mig omkring i den fulla hytten, team building tänkte jag. Men medan vi satt där och tillsammans ojade oss över de omogna 18 åringar som skrek längre ner i korridoren och som senare skulle spy på heltäckningsmattan som så passande ligger längs de trånga gångarna, hände något. Samtalet böljade, rösterna höjdes och min redaktör skrattade högt medan hon i stora klunkar slukade sin halvliter whiskey.
När jag kom tillbaka till sjukhuset för tredje gången så var jag van. Jag hälsade lite trött på alla mina favoritsköterskor. La upp fötterna på tv-bänken i allrummet och vakade inte när de tog blodprov på mornarna. Institutionaliserad, utan en tanke på en kyss.
När vi kom till karaokebaren och till slut det stora dansgolvet var vi oskiljaktiga. Vi kunde varandra, alla historier om gamla partners och tidigare synder. Det kan förstås ha varit den karta öl vi köpte men att dansa med någon med sydamerikansk rytm eller kyssa en jämngammal student med öppen mun kändes genast på nytt okomplicerat. Så naivt.
Min vän Sabina ger mig råd, hon har sätt mig i aktion, dvs. när jag pratat med tjejer. (fy dig om du läste nått annat).
– Var inte desperat utan dig själv istället. Det behöver inte vara så allvarligt, tänk på det.
– Jag är en dålig person. Ja, det är mig du hör nu. Klockan är mycket och jag är på dansgolvet med en stackars flicka som inte vet vad hon ska säga. Varför säger du så? undrar hon, men hon får inget svar. Istället somnar jag bakom henne i en trång säng och snarkar så att väggarna vibrerar.
Lyckligtvis är det så att jag är en i många avseenden är en ytlig person. Så fort smärtan gått över på sjukhuset har jag glömt den. När tentan är skriven tänker jag omedelbart att jag nu kan slöa några veckor. Och varje lördag är just det är kvällen då allt ska hända.
Efter en lite seg men solig dag i Tallin tar sig tio trötta team buildare åter igen sig på båten. Någon förslår en god bok och hytten, någon annan att vi kan kanske bara dricka lite whiskey denna kväll. Inget av detta håller naturligtvis och när vi står med armarna i luften och lyssnar på det urusla bandet så skulle man så här i efterhand rodna lätt om man sett sig själv.
Jag ska bara ha roligt ett tag nu, så tänkte jag till slut när jag kom ur min njurkarantän. Njuta av min frid och min hälsa. Inte känna ågren, inte bry mig så mycket eller falla för någon. Inte ha några förväntningar.
- Pinkey and the Brain, ropade hon, och pekade på en tjejs tröja. Kvällen hade knappt börjat med redan hade hon hinkat en ½-litersflaska av någon slags gingrogg. Hon log, hade bra smak och var söt, och knuffade inte bort mig förrän hon skakade av köld när jag vid halv 8 på morgonen somnat och tagit allt täcke i den lilla säng vi slocknat i. Det var en bra resa och jag har ågren. Vi har inte träffats efter resan än, så kanske blir det som när Travolta och vad hon nu heter träffas efter sommaren i den där filmen Grease. Men jag ska vara försöka njuta över det som varit nu. Så länge jag kan.