Hjärnan

Hej, nej föresten, det var inget...

Denna vecka har jag låtit mig fritt inspireras av Rollo May. Möjligen en personlig och aningen förvanskad teori, men den har åtminstone denna vecka räddad mig undan ångesten och de värsta neuroserna, i alla fall trodde jag det.

Det krävs nämligen alltid mod för att göra något nytt, vare sig det är konst, handlande eller bara tankar, för att det alltid finns en risk när man gör något nytt. En risk för att misslyckas javisst, men också för att lyckas. Varje möte är potentiellt en start på något, så om du blir extra påverkad av en plats, person eller konstverk så startar en ny process inom dig, det gör den hos alla. Men för att göra en skillnad måste man någon gång agera, för att vara en skapande person krävs också handling. Inte att bara sitta hemma och tänka på vad man borde gjort.

yeah, well the jerk store called, there out of you!

Jag har försökt att följa Mays råd ett tag, där varje möte är en möjlighet till en ny känsla. Ett tillfälle där mod inte är en dygd utan en förutsättning för alla andra dygder att komma fram, en grund så att säga. Utan mod kommer man ingenstans utan förblir en drömmare. Det är så lätt att man i handling fastnar i apati, bara så där slentrianmässigt.

Mötet var lätt, det kändes direkt och gick inte att dölja, inte ens för henne.

Dom har skurit upp min mage, styrt om en ståltråd i min wang och så råkade jag se ett avsnitt av schlagerfestivalen i år också, så man skulle kunna tro att jag klarar allt. Men jag hade som vanligt inte läst hela boken. Mod skapar nämligen i sin tur ångest, då man tvingas att möta, inte bara sig själv, utan tvingas stå upp mot gudarna. Adam och Eva blev utslängda när de käkade kunskapens frukt, och när Prometheus stal elden från gudarna och gav den folket straffades han av Zeus som länkade honom vid en klippa i Kaukasus där en örn ständigt hackade i hans lever. Vad ska man med gudarna till när man formar sitt eget öde. Så så är mitt liv nu.

Det är klart, det hjälper ju inte att man agerar som en karaktär ur fucking Åmål...

Men det finns nu ett litet hopp där. Ett hopp som gnager på mina organ (förmodligen min njure nu då) och en vetskap att allt är upp till mig. Min ångest, mina neuroser och mitt skapande.

Den trygghet och stabilitet som apati, minimalt engagemang och initiativlöshet skapar nämns nämligen väldigt kort i själva i boken, precis som riskerna med läkemedel eller uppsägningsvilkoren på din mobil längst ner på avtalet du skrivit på.

Jävla Rollo May.