Hjärnan

Hej, nej föresten, det var inget...

Denna vecka har jag låtit mig fritt inspireras av Rollo May. Möjligen en personlig och aningen förvanskad teori, men den har åtminstone denna vecka räddad mig undan ångesten och de värsta neuroserna, i alla fall trodde jag det.

Det krävs nämligen alltid mod för att göra något nytt, vare sig det är konst, handlande eller bara tankar, för att det alltid finns en risk när man gör något nytt. En risk för att misslyckas javisst, men också för att lyckas. Varje möte är potentiellt en start på något, så om du blir extra påverkad av en plats, person eller konstverk så startar en ny process inom dig, det gör den hos alla. Men för att göra en skillnad måste man någon gång agera, för att vara en skapande person krävs också handling. Inte att bara sitta hemma och tänka på vad man borde gjort.

yeah, well the jerk store called, there out of you!

Jag har försökt att följa Mays råd ett tag, där varje möte är en möjlighet till en ny känsla. Ett tillfälle där mod inte är en dygd utan en förutsättning för alla andra dygder att komma fram, en grund så att säga. Utan mod kommer man ingenstans utan förblir en drömmare. Det är så lätt att man i handling fastnar i apati, bara så där slentrianmässigt.

Mötet var lätt, det kändes direkt och gick inte att dölja, inte ens för henne.

Dom har skurit upp min mage, styrt om en ståltråd i min wang och så råkade jag se ett avsnitt av schlagerfestivalen i år också, så man skulle kunna tro att jag klarar allt. Men jag hade som vanligt inte läst hela boken. Mod skapar nämligen i sin tur ångest, då man tvingas att möta, inte bara sig själv, utan tvingas stå upp mot gudarna. Adam och Eva blev utslängda när de käkade kunskapens frukt, och när Prometheus stal elden från gudarna och gav den folket straffades han av Zeus som länkade honom vid en klippa i Kaukasus där en örn ständigt hackade i hans lever. Vad ska man med gudarna till när man formar sitt eget öde. Så så är mitt liv nu.

Det är klart, det hjälper ju inte att man agerar som en karaktär ur fucking Åmål...

Men det finns nu ett litet hopp där. Ett hopp som gnager på mina organ (förmodligen min njure nu då) och en vetskap att allt är upp till mig. Min ångest, mina neuroser och mitt skapande.

Den trygghet och stabilitet som apati, minimalt engagemang och initiativlöshet skapar nämns nämligen väldigt kort i själva i boken, precis som riskerna med läkemedel eller uppsägningsvilkoren på din mobil längst ner på avtalet du skrivit på.

Jävla Rollo May.

Njuren

Förväntningar - eller en resa till Tallin

Jag ligger i min soffa och dricker vatten och försöker att bestämma mig för hur personlig jag ska vara i detta inlägg. De sista veckorna har varit omtumlande, inspirerande och roliga. Efter Bryssel resan har jag nu varit i Tallin också, och har lite ågren. För njuren, pengar, skolan och för hur jag uppfattats av en flicka med torr humor och bra musiksmak.
Min läkare berättade tidigt att dialys och ökad trötthet snabbt skulle dämpa de eventuella kroppsliga behov av närhet jag sedan puberteten brottats med. (jag uttrycker det så försiktigt jag kan) Jag hade också ett litet uppehåll från denna arvsynd när dialysen började, och sedan rakt igenom min operation och dess rehabiliteringsperiod, dock inte enbart på grund av läkarens inrådan kanske… Man är mest glad att man glad att man är tillbaka, det andra kommer av sig själv det.
– Måste bara fråga om hon tappade guldet, sa den rödhåriga tjejen medan hon knappade ivrigt på sin telefon. För er som inte förstår är detta skulle man kunna säga munkår också, ett begrepp jag känner bara allt för väl. Och medan vi klev på bussen fortsatte hon fippla med sin telefon. Hennes vän hade inte tappat guldet…
Efter operationen blir man ful. Eller fet i alla fall. Man tappar sitt självförtroende lite grann, är man dessutom 27 har att chansen att hitta trevliga kvinnor inte blivit lättare. Lite håravfall och skakningar av medicinerna hjälper inte den blyga glasögonormen. Men så fort man tränat lite ska man tillbaka in i matchen. Bara anledning att stressa, det viktiga är hälsan.
Min redaktör satt bredvid mig på bussen. En rigid kvinna, åtminstone verkar hon så innan resan, som med hela handen pekade var alla skulle sitta och i samma rörelse fångade upp ett hårstrå som fallit från hennas stramt uppsatta hår. Hon satte sig bredvid mig, tog upp 1½-litersflaska och sa: - Ja, då bär det av, ska du ha en grogg?
Den första tiden efter operationen bryr man sig inte. Man är i princip glad att man inte har en slang uppkörd i pitten och slipper mintgröna mjukisdräkter. Det ändras snabbt.
När vi samlades i hytten på våning fem hade båten just lämnat hamn och vi hade hunnit både äta och köpa lite i tax free shoppen. Jag tittade mig omkring i den fulla hytten, team building tänkte jag. Men medan vi satt där och tillsammans ojade oss över de omogna 18 åringar som skrek längre ner i korridoren och som senare skulle spy på heltäckningsmattan som så passande ligger längs de trånga gångarna, hände något. Samtalet böljade, rösterna höjdes och min redaktör skrattade högt medan hon i stora klunkar slukade sin halvliter whiskey.
När jag kom tillbaka till sjukhuset för tredje gången så var jag van. Jag hälsade lite trött på alla mina favoritsköterskor. La upp fötterna på tv-bänken i allrummet och vakade inte när de tog blodprov på mornarna. Institutionaliserad, utan en tanke på en kyss.
När vi kom till karaokebaren och till slut det stora dansgolvet var vi oskiljaktiga. Vi kunde varandra, alla historier om gamla partners och tidigare synder. Det kan förstås ha varit den karta öl vi köpte men att dansa med någon med sydamerikansk rytm eller kyssa en jämngammal student med öppen mun kändes genast på nytt okomplicerat. Så naivt.
Min vän Sabina ger mig råd, hon har sätt mig i aktion, dvs. när jag pratat med tjejer. (fy dig om du läste nått annat).
– Var inte desperat utan dig själv istället. Det behöver inte vara så allvarligt, tänk på det.
– Jag är en dålig person. Ja, det är mig du hör nu. Klockan är mycket och jag är på dansgolvet med en stackars flicka som inte vet vad hon ska säga. Varför säger du så? undrar hon, men hon får inget svar. Istället somnar jag bakom henne i en trång säng och snarkar så att väggarna vibrerar.
Lyckligtvis är det så att jag är en i många avseenden är en ytlig person. Så fort smärtan gått över på sjukhuset har jag glömt den. När tentan är skriven tänker jag omedelbart att jag nu kan slöa några veckor. Och varje lördag är just det är kvällen då allt ska hända.
Efter en lite seg men solig dag i Tallin tar sig tio trötta team buildare åter igen sig på båten. Någon förslår en god bok och hytten, någon annan att vi kan kanske bara dricka lite whiskey denna kväll. Inget av detta håller naturligtvis och när vi står med armarna i luften och lyssnar på det urusla bandet så skulle man så här i efterhand rodna lätt om man sett sig själv.
Jag ska bara ha roligt ett tag nu, så tänkte jag till slut när jag kom ur min njurkarantän. Njuta av min frid och min hälsa. Inte känna ågren, inte bry mig så mycket eller falla för någon. Inte ha några förväntningar.
- Pinkey and the Brain, ropade hon, och pekade på en tjejs tröja. Kvällen hade knappt börjat med redan hade hon hinkat en ½-litersflaska av någon slags gingrogg. Hon log, hade bra smak och var söt, och knuffade inte bort mig förrän hon skakade av köld när jag vid halv 8 på morgonen somnat och tagit allt täcke i den lilla säng vi slocknat i. Det var en bra resa och jag har ågren. Vi har inte träffats efter resan än, så kanske blir det som när Travolta och vad hon nu heter träffas efter sommaren i den där filmen Grease. Men jag ska vara försöka njuta över det som varit nu. Så länge jag kan.

Njuren

Jim luktar svett, sprit och spya, men har trots det ett litet leende på läpparna.
Jag är i Bryssel men det vara nära att jag inte kom iväg. Njuren bestämde sig för att krångla lite precis innan avresan. Men den lilla stenos som jag har i ett kärl kunde dock fixas enbart genom att öka vätskeintaget till fyra liter.
Jim väder sig om i sängen och suckar högt han drack nog också fyra liter igår.
En stenos är en liten förträngning i kärlet på väg in i njuren. Eftersom de lagt njuren på ett ställe där det inte brukar lägga njurar kan det bli lite trångt där ibland och det kan vara lite problematiskt, speciellt för taninga personer.
Jim är blå om benen för att hans nya jeans färgat av sig och för ovanlighetens skull orakad här i Bryssel. Men ser ut som en hund som drömmer om att han jagar en katt i obekymrad lek.
Det finns olika saker man kan göra för att undvika att stenosen spökar. Öka blodtrycket, operera in en stent, balongspränga eller som jag dricka en massa. Då får man bara hoppas är att man som jag har vänner som hjälper till och till och med stödjer genom att dricka med mig. Jag undrar varför Jim ler, kanske är det för att det ligger en tjej på andra sidan stan med huvudvärk, trötta ben och blåa händer.

Njuren

Jim luktar svett, sprit och spya, men har trots det ett litet leende på läpparna.
Jag är i Bryssel men det vara nära att jag inte kom iväg. Njuren bestämde sig för att krångla lite precis innan avresan. Men den lilla stenos som jag har i ett kärl kunde dock fixas enbart genom att öka vätskeintaget till fyra liter.
Jim väder sig om i sängen och suckar högt han drack nog också fyra liter igår.
En stenos är en liten förträngning i kärlet på väg in i njuren. Eftersom de lagt njuren på ett ställe där det inte brukar lägga njurar kan det bli lite trångt där ibland och det kan vara lite problematiskt, speciellt för taninga personer.
Jim är blå om benen för att hans nya jeans färgat av sig och för ovanlighetens skull orakad här i Bryssel. Men ser ut som en hund som drömmer om att han jagar en katt i obekymrad lek.
Det finns olika saker man kan göra för att undvika att stenosen spökar. Öka blodtrycket, operera in en stent, balongspränga eller som jag dricka en massa. Då får man bara hoppas är att man som jag har vänner som hjälper till och till och med stödjer genom att dricka med mig. Jag undrar varför Jim ler, kanske är det för att det ligger en tjej på andra sidan stan med huvudvärk, trötta ben och blåa händer.