Hjärnan

Jag missade stora delar av min skolgång detta år. Dialys, transplantation, lathet, och nu till slut för att det verkar som att det finns annat, mer meningsfullt, att sysselsätta sig med. Tänker på en dikt av Bob Hansson där han ringer till jobbet och säger att han inte kommer till in idag, han känner sig allt för frisk, men han kommer in igen när han känner sig sämre. Man kan ju liksom passa på att leva igen, tänker jag. Äta chips, dricka folkisar, mjukhångla eller lägga sig ner över
skrivbordet och be chefen massera ens innanlår. Ja, det sista var visserligen Bob igen men ni förstår säkert. Jag menar det är sommar nu, min njure fungerar perfekt och framför mig på skärmen blinkar en påbörjad uppsats jag borde jobba på. Var det här anledningen liksom och jag vill ringa upp framgången säga, nu har jag inte tid med dig längre. Men jag fortsätter skriva.

Jag har i alla fall hälsan.

Njuren

Att bli vuxen är svårt. Ibland vill man slippa visa legitimation på systenbolaget bara för att i nästa vilja ha rätten och privilegiet att häckla mammakära och bekväma 25-åringar som gett upp allt hopp om att uppleva något nytt och som därför förlovat sig med sin gymnasieförälskelse och gemensamt tagit ett lån för en köpelägenhet eller ett hus med potential. Man vill vara klok men inte fast. Inte naiv, men absolut inte bitter. Inte ge upp tanken på att få nya historier att berätta om och om igen för sina närmaste vänner, men ändå knappast ha lust att återuppleva puberteten. Det är ambivalent för de flesta människor.

Min njure är 51:a.

Den har varit med om med om mycket mer än resten av min taniga kropp. Vietnamkrigets utbrott-57, blond on blond-66, Studentrevolutionen-68, eller då man -76 ställde in schlagerfestivalen för att den var för kommersiell, viktiga händelser helt enkelt. Jag undrar hur gammal den känner sig egentligen? Ibland när jag säger hur gammal jag är så blir folk förvånade. Gles skäggväxt, omogen humor och det faktum att jag egentligen inte vill något annat än att klämma mig i ett par cheap mondaybrallor, även om jag inte vågar. Allt detta ytliga förstärker förstås intrycket. De skulle bara veta hur gammal min njure är.

Hjärnan

Hypokondri. Är i sig är ett ångestutlöst psykiskt problem, som fokuseras bort från själens tillstånd till en obefogad oro över kroppens fel och brister.

Ibland tänker jag på Argan, den inbillade sjuke i Molières berömda pjäs. Inte på det faktum att pjäsen var ett påhopp på dåtidens läkare, jag har haft bra sådana till allra största delen. (dessutom kollapsade och dog den skeptiske Molière mitt under en föreställning av denna pjäs, så han var kanske inte är det föredöme man kanske ska ha som njursjuk.)
Nä, det är Argans symtom jag känner igen. När man fått en ny njure kan man nämligen ibland känna efter för mycket. I slutet av en seg dag eller en jobbig tenta kan man plötsligt få en känsla av att det är något fel på njuren. Man tänker och tänker tills man är säker på att det är så, och att allt i vilket ögonblick som helst kommer att rasa.
Denna känsla behövs i många situationer för att höja beredskapen inför en kommande fara, ett skydd som kan vara bra att ha ibland. Man får bara se till att inte överdriva det hela. I den riktiga världen, den med läxor, förväntningar och kärlek kallas nämligen detta tillstånd nått helt annat.

Ångest. Är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet.