Hjärnan

Idag fick jag reda på att mina två av mina vänner förlovat sig. Och jag grät lite inombords. Inte för att jag är ensam. Inte heller för att jag missunnar dem eller tycker att de skyndat sig in i något, de har varit tillsammans i åratal nu. De var bara att de var typ de sista av mina vilda barndomsvänner som förlovat eller gift sig.

Varje gång jag nu kommer hem får jag höra om hur hemskt det har blivit nu för tiden, hur tokigt det var när man orkade vara uppe om kvällarna och så hemskt dyrt det blivit med tvättmedel med blekningsgrejer i.

De är som dem i serien vänner. Till en början kräktes Markus, Johanna skrek, Erika grät och Jocke var nyktrast fast han druckit en sjua. (ja jag vet, jag var en bonde) Nu är de tillsammans och serien handlar om försvunna barn och tok tokiga giftapar- förväxlingar. Jag vill kräkas.

Jag är Joey. (vill kräkas igen) Med en egen, aningen mindre intressant spinn off. Denna handlar om min njure, och mina personliga neuroser, hur jag tänker för mycket och min svårighet att inte förstöra de chanser jag har till ett givande förhållande. Nä, jag kanske missunnar dem ändå, och den über-patetiska jämförelsen med Joey stämmer verkligen inte. Damn it