Njuren

Din mamma

Det kan vara komplicerat att få en njure från någon man känner väl. Ibland när jag ligger i min soffa och kliar mig slår det mig att kanske borde jag göra mer här i livet. Ni vet, lära mig ett språk, upptäcka nått eller åtminstone skaffa mig ett sånt där fadderbarn som dom lottar ut på tv4. För 5 spänn kan de käka en vecka eller nått.
Det är som i katastroffilmen Saving Privat Ryan med Tom Hanks (katastrof för att den är genomusel, inte för att jag försöker med nån slags genreindelning). Hur som helst, när han räddat Ryan, och sen blivit skadad säger han.

"James, earn this... earn it."

Sen hängde jag inte riktigt med om Ryan gjorde det eller inte, men det är inte riktigt poängen. Om du har dåligt samvete för att du inte gör något vettigt med ditt liv eller för att du bara ringer tiggarsamtal hem till din välmenande men klängiga mamma, eller din buttre far som du desperat försöker hitta ett vuxet sätt att prata med utan det blir om vädret, ja så är det kan det bli om möjligt ännu mer ångestfyllt när man gör dessa samtal efter en organdonation. Och att ignorera dessa människor kan bli ack så mycket svårare.

Men, för det finns ett sånt, en nära släkting är ändå det minst dåliga. En mor ska man lugna genom att ljuga och att allt är under kontroll. En far måste man sucka med och muttra att man tror att det kan bli regn i helgen. Och detta vare sig man fått en njure eller inte. Tänk på att det kunde varit nån dryg jävla kusin eller nått då kanske du verkligen känt dig tvungen att ringa, äta Gi mat eller läsa en teknisk utbildning. Du kan ändå aldrig betala tillbaka det dina föräldrar gjort för dig (läs om arvsynd) och de kommer att slita på, vilket liv du än får. Hur drygt det än må vara för alla inblandade.