Njuren

Att bli vuxen är svårt. Ibland vill man slippa visa legitimation på systenbolaget bara för att i nästa vilja ha rätten och privilegiet att häckla mammakära och bekväma 25-åringar som gett upp allt hopp om att uppleva något nytt och som därför förlovat sig med sin gymnasieförälskelse och gemensamt tagit ett lån för en köpelägenhet eller ett hus med potential. Man vill vara klok men inte fast. Inte naiv, men absolut inte bitter. Inte ge upp tanken på att få nya historier att berätta om och om igen för sina närmaste vänner, men ändå knappast ha lust att återuppleva puberteten. Det är ambivalent för de flesta människor.

Min njure är 51:a.

Den har varit med om med om mycket mer än resten av min taniga kropp. Vietnamkrigets utbrott-57, blond on blond-66, Studentrevolutionen-68, eller då man -76 ställde in schlagerfestivalen för att den var för kommersiell, viktiga händelser helt enkelt. Jag undrar hur gammal den känner sig egentligen? Ibland när jag säger hur gammal jag är så blir folk förvånade. Gles skäggväxt, omogen humor och det faktum att jag egentligen inte vill något annat än att klämma mig i ett par cheap mondaybrallor, även om jag inte vågar. Allt detta ytliga förstärker förstås intrycket. De skulle bara veta hur gammal min njure är.