Kuken

När jag var hemma i skogen satt jag och mina gamla vänner och skämtade om huruvida vi fått avla om vi vore hundar. Mina vänner har en hund med lite överbett och som därför inte anses vara lämplig förälder, eller åtminstone inte passande att återproducera sina gener till senare generationer.

Mario hoppar fram och tillbaka med samma outtömliga energi fastän jag, Marios Oz, tröttnat bemärkligt. Jag plockade med mig ett gammalt 8-bitars från skogen också, och på tåget satt jag nästan och hoppade som Mario när jag tänkte på det. Rygar, Track and Field, Zelda, och förstås Super Mario då, speciellt trean.

Det ska i ärlighetens namn sägas att vi kom fram till att de flesta i vårt lilla gäng knappast ansetts som lämpliga föräldrar i hundarnas värld, men vissa slapp åtminstone bli dragna bakom ladan för att få ett skott i huvudet. Dålig syn, lydnad, hållning för inte prata om njurproblemen då. Inte ens den bästa husse eller matte hade haft råd med de sjukvårdskostnaderna.

Jag knäcker bana efter bana, och berömmer mig själv när jag utan problem klarar bossen som skjuter ringar på värld tre. Fast medan Luigi väntar på sin tur undrar jag om det är denna tanke som fått mig att förvånansvärt snabbt tröttna på mina spel. Det faktum att jag på en lördagskväll sitter ensam framför min tv och degar vid nästan trettio fyllda.

Är detta "bakom ladan" i människornas värld?
Eller bara Carrie Bradshaw-tankar på en pretto-tripp?